Radon i bostäder kan komma från tre olika källor:

• Marken under och runt om huset
• Byggnadsmaterialet
• Vatten som används i hushållet

Vår radonkälla är den blåbetong fastigheten är byggd med.
Alla byggnadsmaterial som är baserade på sten (till exempel betong, tegel, lättbetong) innehåller radium och avger därför radon. Normalt är radiumhalten så liten att radonavgången är betydelselös, men det finns undantag. Ett sådant är alunskifferbaserad lättbetong, så kallad blåbetong, som användes från 1929 till slutet av 1970-talet. Blåbetong i både ytter- och innerväggar samt bjälklag kan ge radongashalter uppåt 1 000 Bq/m3, när luftväxlingen är dålig. Kommer radonet från byggnadsmaterialet, sänks radonhalten enklast genom ventilering.

WHO har 2009 sänkt sitt rekommenderade gränsvärde för radon i byggnader från 1000 Bq/m³ till 100 Bq/m³, då nyare forskning visat hur skadligt radonet är. Rekommendationen har tillägget att i länder, där lokala variationer gör att gränsvärdet inte är rimligt att nå, rekommenderar WHO ett nationellt gränsvärde som inte överstiger 300 Bq/m³. Sverige har ett gränsvärde på 200 Bq/m³ för radon i bostäder och nya byggnader och 400 Bq/m³ på arbetsplatser. Gränsvärde kommer inte att sänkas till de av WHO rekommenderade värdena då det inte anses vara samhällsekonomiskt att göra så. Vid en förhöjd radonhalt är byggnadsägaren skyldig att vidta åtgärder för att sänka radonhalten så att gränsvärdet underskrids.

Rikt- och gränsvärdena för radon är i Sverige har fastställts med hjälp av berörda myndigheter; Socialstyrelsen (befintliga bostäder och allmänna lokaler), Boverket (nya byggnader), Arbetsmiljöverket (arbetsplatser) och Livsmedelsverket (radon i dricksvatten).